1990-01-20

Jag har nu bara en månad kvar innan jag kommer få mitt första barn. Vi båda är oroliga. Ja du vet det som hände för ett år sedan. Jag och Flinn var på väg hem när det kom tre män som snarare dansade än gick. Så graciöst rörde de sig När dem kom närmare såg jag hur vackra dem var. Alla hade svarta kläder, svart hår, perfekta läppar och så intensiva ögon att man inte kunde titta bort. En av dem började tala.

”Vi brukar inte berätta sådant här för er människor men i det här fallet går det inte att undvika. ”han gjorde en paus för att låta oss ta in informationen innan han fortsatte.” ni kan vara de föräldrar som kommer att föda fem flickor och en av dem kommer vara den mäktigaste som någonsin kommer att finnas på denna jord. Om det är ni som är det måste ni vara försiktiga. Ni får inte berätta för någon om det och ni måste ta kontakt med oss så fort ni är säkra.” han såg allvarligt på oss. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Men det var något i hur han såg på mig som gjorde att jag trodde på honom. Jag såg på Flinn att han också gjorde det.

”Om detta är sant ska vi vara försiktiga. Men hur har ni fått reda på att det är just vi och hur vet ni att det ska födas fem systrar när det inte ens har hänt. Vad menar du med mäktigaste som någonsin kommer att finnas på denna jord? ”Flinn såg forskande på mannen. Jag hade också undrat det.

”Vi har fått en ovanlig profetia, det är som att se in i framtiden.” han såg uttråkad ut som om han redan hade sagt det här till oss och att vi fortfarande inte fattade. Men vi var chokade. Vad menade han med profetia? Se i framtiden? Vad är han för någon? Eller något?

”var försiktiga” det var allt han sa innan han vände sig om och försvann. Jag stod och stirrade på platsen där mannen nyss hade stått. Ena stunden hade han varit där andra inte. Det var som om han hade gått upp i rök eller aldrig stått där alls. Jag såg på Flinn att han tänkte samma sak.

Vi sökte på internet på profetia men hittade inget. Vi frågade runt men ingen hade hört något om någon profetia. Vissa av dem visste inte ens vad en profetia var. Vi hade nästan gett upp när vi träffade Erik. Han satt ensam vid ett bord när vi kom in på en restaurang. Bara två bord ifrån dörren och han satt vid ett fyra stols bord. Som om han väntade på några. Men han satt och kollade ner i bordet som om han inte ville se den som kom. Vi visste med säkerhet att han var en av dem. Han var för perfekt, kort svart hår som stod åt alla håll, kritvit hy och svarta kläder. Om han inte hade varit ensam hade vi aldrig gått fram till honom.

Vi satte oss mitt emot honom. Han såg överraskat upp.

”och vad kan jag hjälpa er med?” han såg forskande på oss, vaksam.

Jag tittade på Flinn men han verkade inte veta vad han skulle säga så jag började helt enkelt berätta vad som hade hänt om. Även att vi inte visste om han var en av dem. När jag var färdig såg han inte längre vaksam ut. Han var orolig och tittade sig hela tiden om. Nu var det jag som såg forskande på honom.

”nå ska du säga något?” nu mötte han min blick.

”Ni ska inte veta om våra profetior. Det är fel vi ska aldrig säga sådant till er. Vi ska låta er möta era öden utan att ändra på dem. Det måste vara något mycket viktigt om dem berättade det för er.” han pratade lågt som om han pratade med sig själv istället för oss och det kanske han gjorde också. Han satt och kollade ner i bordet igen. Jag harklade mig,

”så kan du hjälpa oss?” jag sneglade på Flinn. Han nickade. Eriks huvud for upp.

”vad ska jag hjälpa er med?” han såg smått förvånad ut.

”Vi har letat överallt efter profetian men hittar den inte någonstans. Du är den första som vi har sett som liknar dem.”

”Det är klart att ni inte har hittat den någonstans.” mumlade han.” det är bara vi som vet om dem och bara vi som kan hitta dem.” han drog handen genom håret flera gånger som om han försökte att komma på vad han skulle säga. Men jag tog till orda innan han hann.

”Skulle du kunna hjälpa oss att hitta den eller kunna ge oss den.” jag började vrida händerna i mitt knä av hans tystnad. Jag gjorde alltid så när jag var nervös. Flinn la sin hand över mina för att lugna mig. Som för att säga att jag skötte mig bra.

”Jag tänker hjälpa er men jag vill ha något i gengäld. Pengar går bra ni har inget annat som jag skulle vilja ha. Jag ska ge er profetian men jag ska också beskydda er.” vi tittade förvirrat på honom. Vad menade han med att han skulle beskydda oss? Mot vad? Menar han mot dem vi hade träffat eller mot de andra? Han såg våra förvirrade ansikten och började förklara.

”Dem ni träffade går inte att lita på. Ni ska inte lita på någon av oss.” han såg strängt på oss. Lite som om vi var som barn som han läxade upp. Jag hade blivit arg om hans blick inte hade varit så genomträngande. Han menade verkligen allvar med det han hade sagt.” jag ska hålla uppsikt över er och när barnet kommer.” jag la beskyddande handen på magen.” så får vi se om det är en flicka eller pojke. Är det en pojke behöver ni inte oroa er men om det blir en ficka ska jag skydda er och så får vi se vad som händer.” han reste sig upp. Jag följde honom med blicken när han gick mot utgången och försvann lika plötsligt som de andra hade gjort.

 Det hade gått en vecka sedan jag fick brevet. Jag hade nästan glömt bort det när Zo frågade mig om vem det var som hade skickat det och varför jag såg skräckslagen ut.

”Det var från jobbet. Jag var rädd att jag hade fått kicken men det var bara mer beställningar.” jag försökte att se lättad ut men jag var inte säker på om jag lurade henne. Hon såg i alla fall lättad ut så jag måste ha klarat det. Mer eller mindre. Vi stod i köket och diskade efter tacosen det var Ves special. Vi hade det nästan varje gång det var hennes tur att laga maten. När vi var klara gick jag som vanligt upp på mitt rum. För ovanlighetens skull satte jag mig inte på sängen eller i min skrivbordsstol utan jag satte mig mitt på golvet. Det snurrade i huvudet av alla tankar, på drömmarna, brevet och mannen att jag inte visste vad jag skulle börja med. Jag tog fram anteckningsblocket där drömmarna stod och läste igenom dem igen även att jag redan kunde dem utantill. Var allt i brevet verkligen sant. Det kanske bara var någon som ville skämta eller något sådant. Varför stod det då precis likadant som mannen i min dröm skrev då? Vänta skrev han inte något om att mamma hade bott här och att hon hade haft en dagbok? Jag visste att hon hade bott här men inte i det här huset. Jag kom inte ihåg det. Om jag hittar dagboken vet jag om det är sant. Jag började leta. Först kollade jag om alla golvbrädor satt riktigt fast. I fall hon hade lagt den under golvet som i filmer men alla satt som dom skulle. Kände på väggar efter något slags lönnfack men inte ens det. Jag tog fram brevet och läste det igen. Just det jag skulle ju kunna trolla och de måste jag göra för att hitta dagboken. Jag började från början med att känna på golv brädorna medan jag sa videbla. Men hittade fortfarande inget. Jag fortsatte leta på väggarna och i taket. Jag var nära på att ge upp när jag kom på att skrivbordet inte var mitt. Kunde det verkligen stått här ända sedan vår mamma hade bott här . Det var värt ett försök. Jag öppnade låda efter låda och rabblade ordet videbla och när jag kom till den sista lådan kände jag att det låg något där. Något som inte hade varit där förut. Jag tog ut handen och i den låg en sliten blå dagbok.

Jag satte mig klumpigt ner i skrivbords stolen och drog upp benen under mig. Det i brevet som hade handlat om att mamma hade haft en dagbok var sant. Men frågan var vågade jag se vad det var som stod i den. Vågade jag möta sanningen om mig själv. Jag satt så i en stund med mammas dagbok i händerna. Sedan öppnade jag första sidan. Där stod det bara massa om när hon hade fått den och att dom hade bott i en lägenhet i ett år. Jag hoppade fram tills det hade gått två år.

                                                  

                                                  
                                                  
        Hej Vivi

Jag ska börja med att förklara att du inte känner mig men jag har känt dig. Jag hoppas du kommer att lyssna på det jag kommer att skriva nu men om jag var du hade jag nog inte gjort det. Jag hoppas du är smartare än mig. Jag ska nu berätta något du bör veta. Först ska jag berätta hur jag vet vem ni är. Det var så här att jag träffade dina föräldrar för mycket länge sedan. Din mamma var då gravid med dig och dom sökte upp mig för att dom ville ha beskydd. Jag tackade ja för då behövde jag pengar men jag blev mer och mer intresserad av dina föräldrar. Åren gick och du föddes och var mycket älskad av dina föräldrar. Det var ni alla. Du var speciell, för levande. Du älskade att träffa nya människor och när du var 1år kunde du redan prata. Du verkade vara så mycket äldre än vad din ålder sa att du var. Du var inte alls som dina systrar. De var tystlåtna och tillbaka dragna. Dina föräldrar berättade för mig om en profetia som handlade om ett barn som skulle vara mäktigare än någon annan. Den skulle också vara halv vampyr, halv häxa och ha fyra systrar. Dem var de ända mänskliga som visste om profetiorna. Vi brukade inte vissa människor våra profetior för de handlade oftast om dem själva. Men den här gången hade dem gjort ett undantag. För alla ville hitta detta barn. Utnyttja det och få makt. Kort därefter lämnades ni utanför din mammas brors dörr. Då var du 7, Sorto 5, Morti 4, Veki 3 och Fino 2. Jag vet ännu inte var dina föräldrar tog vägen och jag har letat efter dem sedan dess,och jag vill inte svika dem heller. Jag har försvarat er i alla dessa år nu. jag skickade ut folk att leta upp alla mänskliga familjer som hade 5 flickor för att se om era föräldrar hade fel om profetian men ingen av dem var det. Så det måste vara ni. Du måste följa med mig bort härifrån annars kommer du och dina systrar att bli fångade för jag är inte den enda som letar efter de 5 systrarna. Du måste säga till dina systrar att du ska åka iväg och om det är någon som kommer och vill veta om det finns ännu en syster ska dom neka. Jag vet att du inte kommer att tro mig men om du hittar din mammas dagbok som hon har gömt någonstans i ditt rum. För det var hennes rum en gång i tiden. Det huset du och dina systrar växte upp i. Hitta den och du kommer att förstå att jag inte ljuger och du kommer att få veta vad du kan göra också. Du kommer säkert att behöva använda dina krafter när du letar för din mamma ville bara att den av er som kunde vara barnet i profetian skulle ha den. Nu kommer jag att ge dig en formel du ska säga för att få boken att vis a sig och det är Videbla.

Jag läste det minst fem gånger till. Kunde inte riktigt förstå vad det stod. Var jag en vampyr? En häxa? Båda? Kunde jag trolla? Varför hade jag sett honom skriva brevet i en dröm? Kunde jag se in i framtiden? Och varför hade han kallat oss med våra riktiga namn? Kände han verkligen våra föräldrar?

Det här var för mycket. Jag reste mig upp och gick fram till mitt skrivbord. Där öppnade jag en låda och slängde in brevet längst in. Det här är bara sjukt. Det var nog inte samma brev jag hade sett i drömmen. Jag bara inbillar mig. Fast klockan bara var tio gick jag och la mig och den här gången drömde jag inte.

 Jag vaknade med ett ryck igen, men den här gången var jag inte genom blöt. Jag tog upp anteckningsblocket igen. och när jag den här gången hade skrivit klart, gömde jag den i mitt skrivbord så att ingen av mina systrar skulle hitta den. Den första drömmen hade det känts som om det var långt fram i tiden men den här gången kändes det som om det skulle hända om bara några timmar. Jag tittade på klockan 04.03 men jag visste att jag aldrig skulle kunna somna om igen. Inte efter den drömmen. Så jag gick ner för att börja städa.

Eftersom jag inte jobbade i dag fortsatte jag tills Zo kom ner några timmar efter. Hon såg förvånad ut men sa inget. Jag fortsatte städa och efter en sund hade alla systrarna kommit ner. Vi åt frukost sedan gick var och en åt varsitt hål. Jag stannade och städade igen. Det var det jag gjorde när vi skulle äta. Fia gick ut och hämtade posten efter maten. Hon gick runt bordet och gav ut var och ens post. Zo fick sina målar tidningar, Mir fick alla mattidningar för att det var hennes uppgift att handla den här veckan också. När hon kom fram till mig var jag säker på att jag inte skulle få något för det brukade jag bara få om det var min tur att laga och handla mat. Hon la ett brev framför mig. Jag vände förvirrat på brevet för att kolla om hon hade läst fel men där stod det med stora bokstäver VIV. Då förstod jag vilket brev det var. Jag kände igen den där handstilen men vågade inte öppna det. Jag ville inte se det jag redan hade sett i natt. När Ve såg att jag inte öppnade brevet kom hon fram till mig och tog brevet. Hon öppnade det sakta och innan jag han varna henne hade hon öppnat det och började läsa högt.

”Det här brevet får bara läsas av Viv. Det är väldigt viktigt ta hänsyn till det.” Nu kollade alla runt bordet på oss. Jag kände mig uttittad som om jag var ett djur dom såg för första gången.

”Det är säkert från jobbet.” Jag tog brevet från Ve och gick upp till mitt rum och satte mig på sängen. Då vågade jag öppna brevet.

 Jobbet gick till på ungefär samma sätt som alltid. Jag gick runt och hjälpte kunderna med att välja blommor och stod lite i kassan när dom andra behövde göra något annat. Även att jag hade sovit så dåligt var jag lika glad som vanligt och jag kände mig pigg igen och inte som jag känt mig på morgonen.

När jag senare kom hem den dagen och steg in i köket där mina systrar satt flämtade de till. ”Vad?” tänkte jag. Hade jag råkat sätta bh på utsidan eller glömt att sätta på mig byxorna.

”Vad är det? Har jag glömt att ta på mig något?” undrade jag. Dom såg chokat på mig.

”Viv vad har hänt med dig?” Fia såg forskande på mig.

”Du menar påsarna under ögonen. Det är inget, jag hade en dålig natt, kunde inte sova.” jag log lugnande mot dem. Jag undrade om mina kunder idag också hade sett påsarna under mina ögon men slog snabbt bort tanken. Dom vred på huvudena och såg på Mir för att se vad hon tyckte om saken. Men Mir såg inte på någon av dem. Hon såg på mig.

”Viv jag vet inte. Det är inte normalt att svimma och drömma samtidigt och det är inte bra att du inte kan sova. Och att du får sådana där stor påsar under ögonen på bara en sömnlös natt är inte normalt.” Samma gamla Mir lika orolig som vanligt tänkte jag. Jag satte mig mitt emot Mir och såg lugnt in i hennes ögon.

”Det är ingen fara Mir. Jag mår bra. Jag är inte ens trött.” Hon sa inget mer men jag såg att hon inte var övertygad. Jag ställde mig upp och sa till dom andra att jag skulle gå upp och jobba tills middagen var klar. Det var Mirs tur att laga mat den här veckan.

Nu satt jag uppe på mitt rum och jobbade igen. Men mina tankar förde mig alltid tillbaka till de konstiga drömmarna. Jag gick och la mig tidigt den dagen direkt efter maten. Inte utmattad men seg i tanken och även denna gång somnade jag snabbt.

¤

Den här gången stod jag inte på det vita fältet. nu stod jag i ett arbetsrum. Alla möbler i rummet var i mörkt trä. Mitt i rummet stod ett skrivbord och bredvid den stod en trä stol som såg väldigt obekväm ut. Mot väggarna stod bokhyllor som var från golvet ända upp till taket. det hängde en klocka på väggen den visade 09.00 En timme innan jag gick och la mig i kväll. Eller visade den nio på morgonen? Det visste jag inte. Jag tänkte precis gå och kolla vad det stod för slags böcker i bokhyllan närmast mig när någon kom in. det var han igen. Jag stod som fastfrusen när jag väntade på att han skulle se mig och säga något. Men han gick raka vägen fram till skrivbordet, satte sig ner och tog fram papper och penna. Jag gick fram till honom och viftade med handen framför hans ögon men han såg det inte. Kunde han inte se mig? men det är ju en dröm eller hur? då kan jag bara tänka något så händer det. Se mig tänkte jag. Men inget hände. Jag skulle precis pröva igen när jag såg vad han skriv på papperet. Jag böjde mig fram över hans axel och började läsa. ”snälla Vivi lyssna på mig.” muttrade han när han var klar. Jag trodde först att han visste att jag var där. Men när han fortsatte förstod jag att han inte gjorde det. ”Hon känner inte mig men hon måste förstå att det är mycket viktigt när det handlar om hennes systrar.” Jag såg chockat på honom. Mina systrar? vad är det med dem? Jag tänkte precis fråga honom när jag kom ihåg att han inte skulle höra mig. Vad var det här för konstig dröm? Han tog upp ett till papper och började skriva. Jag böjde mig ner för att läsa igen: kära Vivi förlåt mig.

¤

                       ¤

Jag var ute på det vita fältet igen. Jag suckade frustrerat men när jag kom ihåg mannen som hade varit med mig här förra gången, började jag svepa med blicken över gläntan men fann honom inte. Min blick träffade något som rörde sig i dimman. Jag stelnade till, vände mig mot skogen och började springa.” Fortsätt springa Vivi.” det var hans röst, mannens. jag stannade och lyssnade efter hans röst men det var tyst, för tyst. Jag började springa igen men inte mot skogen den här gången utan mot det håll hans röst hade kommit ifrån. Jag fortsatte att springa även att jag redan visste att det var för sent. Även om jag kom fram skulle jag inte kunna rädda honom. jag skulle bara dö på kuppen. Men jag fortsatte. Jag visste att jag var framme innan jag såg honom. det var så mycket blod, hans blod, han hade inte haft en chans. Dom hade varit för många. Jag sjönk ner på knä bredvid honom. struntade i att jag blev blodig och la hans huvud i mitt knä.” V vad gör du? Du får inte vara här. De kommer.” det rann en strimma blod ur hans mun när han talade. Han såg upp på mig med sina chokladbruna ögon. Han var så blek, jag såg ner på hans bröst och såg att han fått flera svärdshugg där. Jag tryckte båda händerna mot det största av dem. ”Jag tänker inte lämna dig här!” sa jag bestämt. ”Du måste. Om du stannar här dör du och vad händer då med din familj? Dom behöver dig mer nu än någonsin” Han såg stint in i mina ögon. Jag veknade för jag visste att han hade rätt. Jag kunde inte lämna min familj nu när han inte kommer kunna skydda dem. Det är min uppgift, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag reste mig sakta upp, torkade bort tårarna från mina kinder men det kom hela tiden nya. ”Jag kommer aldrig glömma vad du uppoffrade för mig och min familjs skull.” Jag vände mig om och sprang tillbaka samma väg jag hade kommit ifrån och lämnade honom att dö.

                      ¤

Jag satte mig käpprätt upp i sängen. Mitt hjärta dunkade så hårt i bröstet att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstet på mig. Nattlinne och lakan satt fast klibbat mot min bara hud. Jag tvingade mig att ta djupa lugnande andetag. När jag hade fått ner min puls till det normala tog jag upp mitt skrivblock där jag hade skrivit ner den senaste drömmen och började skriva om den nya. Frågor som alltid kom upp i mitt huvud efter de båda drömmarna var

Vad var det som rörde sig i dimman?

Varför hade de svärd?

Varför kallade han mig med mitt rediga namn? Ingen skulle ju veta det namnet.

Varför kallade han mig V? V ett smeknamn jag aldrig har haft förut.

Varför har jag så starka känslor för honom i drömmen och i verkligheten? Det går bara inte. För inget av det är verkligt det är bara en konstig dröm.

Vad håller jag på med? Jag sitter i mitt rum och funderar på några konstiga drömmar när jag borde göra mig i ordning för jobbet. Jag reste mig från sängen och gick fram till min spegel. Flickan som mötte mig i spegeln var inte alls lik mig, hennes hår stod upp som på en igelkott, ögonen som vanligtvis såg pigga och glada ut såg nu livlösa ut och under dem hade jag så mörka påsar under ögonen att det såg ut som blåmärken. Det var som om jag inte hade sovit på hela natten. Jag stirrar förvirrat på min spegelbild. Vad hade hänt med mig? Jag sminkade över påsarna under ögonen och lade på ett lager mascara på ögonfransarna, gick bort till sängen och bytte de svettiga lakarna mot nya rena väldoftande lakan. Sedan gick jag bort till min garderob öppnade dörrarna och bara stod där. Vad skulle jag ta på mig? Jag kände mig så utpumpad. Jag brydde mig inte ett dugg om vad jag skulle ta på mig. Så jag slängde på mig ett par vita byxor och en rosa och svart randig tröja. När jag hade gått ut från mitt rum gick jag förbi var och en av mina systrars rum för att höra om någon av dem var vakna men det var tyst i deras rum.

Jag gick ner för att sätta på kaffe och när jag väntade på att de skulle bli klart gick jag runt och satte upp saker på hyllorna som fotfarande låg i några av flyttlådorna.

När kaffet sedan var klart åt jag en stor frukost så att jag skulle kunna orka med jobbet när jag antagligen hade sovit så lite i natt.

 Det enda jag inte berättade var vad jag kände för den främmande mannen. Hur kunde jag drömma om något jag aldrig upplevt eller sett förut? Vem var han? Det var som om min syster hade läst mina tankar.

”Men vem var han? Var det någon du kände igen? Kan det ha varit pappa?” Zo såg hoppfullt på mig.

”Tyvärr Zo, jag hade känt igen honom om det hade varit pappa. Det var ingen jag kände igen, och dessutom var han i min ålder.” Jag såg hur hoppet slocknade i både Zos och Mirs ögon. Varken Ve eller Fia kom ihåg våra föräldrar så mycket. De var för små när dem försvann. Ve som hade stått tyst och lyssnat under hela samtalet började plötsligt prata.

”Men varför kallade han dig Vivi? Det är ingen som har vetat våra riktiga namn förutom vi och våra föräldrar.” Det hade jag också undrat över. Men innan jag hann säga något fortsatte hon.”Sa du att han hade ett svärd i handen?” Hon såg fundersam ut.” Han kanske kommer från någon film du har sett på tv. Någon från förr i tiden.”

”Du har nog rätt Ve. Det kom nog från något jag sett på tv. Varför skulle han annars ha ett svärd?” sa jag men jag var inte säker, det var något som inte stämde. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Zo, Mir och Ve skingrades från bordet. Det verkade som om Mir hade glömt att hon skulle ta mig till sjukhuset. Vilket var bra för så ont gjorde det inte. Bara jag och Fia satt kvar.

”Mår du verkligen bra? Det var en rejäl smäll.” Hon såg oroligt på mig.

”Det är ingen fara Fia, jag har bara lite ont i huvudet och i armen, annars mår jag fint.” Hon såg lättat på mig. Reste sig och gick iväg till vårt minimala tv rum. Jag satt kvar och såg på de mörka skåpsluckorna, och tänkte igenom hela drömmen igen, på jakt efter fler ledtrådar. Men när jag hade suttit där en timme utan att hitta något gick jag in till mina systrar i tv rummet, för att säga att jag går upp till mitt rum. Dom satt ihoptryckta i den lilla soffan och kollade på någon gammal kärleksfilm. Ve kollade upp när jag kom in i rummet. ”Jag går upp och jobbar.” Nu såg alla på mig.

” Är du säker på att du mår bra? Du brukar inte svimma och man brukar absolut inte drömma när man är medvetslös.”

”Jag är okej Mir och jag vet att jag inte brukar svimma men det har varit mycket den här veckan. Det är inte ens säkert att jag svimmade. Jag kanske bara somnade och drömde den där konstiga drömmen.” Mir såg tvivlande på mig men sa inget. Jag sa god natt och gick mot trappan. Men när jag skulle gå upp för den tvekade jag. Tänk om det händer igen. Eller något ännu värre. jag kanske snubblar och bryter benet den här gången. Sluta nu Viv, det kommer inte hända något övertygade jag mig själv. Jag gick sakta upp för trappan. Det knarrade för varje steg jag tog. Jag kollade upp i hallen över mig, den var mörk. Vi hade glömt att tända på övervåningen. När jag kom upp på övervåningen gick jag runt och tände alla fönsterlampor. När jag var klar gick jag in på mitt rum och stängde dörren. Vad var det egentligen som hade hänt? Jag satte mig vid mitt skrivbord och tittade upp i det vita taket. Mycket i mitt rum var vitt, min säng, mina lampor till och med trägolvet var vitt. Vad konstigt, det hade jag aldrig tänkt på förut men allt var vitt förutom skrivbordet som redan hade stått här när vi kom. Jag behöll det för att det var så vackert, mörkt trä med inristade snirklar på sidorna. Det passade också in i med mina andra möbler för att alla hade likadana snirklar på sidorna. Jag tvingade bort alla tankar på mitt rum och vad som hade hänt och började gå igenom högen med papper som låg och väntade på mig. När jag hade gått igenom högen med blombeställningar var jag så trött att jag kunde stå upp och sova. Jag gjorde mig i ordning för att gå och lägga mig, när jag bestämde mig för att skriva upp den konstiga drömmen. När jag hade gjort det gick jag och la mig. Det kändes skönt att få ur sig hela den konstiga drömmen utan att utelämna något. Jag somnade på bara några sekunder.

 Jag var på väg ner för trappan till mina systrar när illamåendet smög sig på. Det började svartna för ögonen och jag föll. När jag vaknade bultade det i huvudet och i ena armen. Mir satt vid min sida och hade fingret på min puls. Mina andra systrar stod lutade över mig med oroliga ansikten. Jag kravlade mig upp i sittande ställning och lutade mig mot väggen.

” Vi hörde hur du ramlade ner för trappan. Vad hände? Snubblade du?” Mir synade mig uppifrån och ner. ” Har du ont i huvudet? Du slog i det rejält.” Hon började trycka på mitt bakhuvud och jag grimaserade. Hon tryckte lite till innan hon sa något. ” Vi borde nog ta dig till ett sjukhus.” Sa hon fundersamt och granskade mig ingående. ” har du ont någonstans?” frågade hon sedan.

” I armen men det är ingen fara med mig. Så ont gör det inte.” sa jag men hon var inte övertygad. Hon vred, vänd och klämde på den armen jag hade sagt gjorde ont och jag drog snabbt till mig armen. Det skar som knivar i den när hon rörde vid den. Nu var hon verkligen inte övertygad. Jag reste mig upp och svajade till så att jag fick ta stöd mot väggen. Mir grep tag i min midja och stödde mig till köket. Vi satte oss runt matbordet och allas blickar var vända mot mig. ” Jag mår faktiskt bra.” sa jag innan någon hann säga något annat.” Men jag tror jag drömde.” sa jag bara för att få dem att tänka på något annat och jag hade rätt.

” Jag har aldrig hört någon säga att dom drömmer när dom har svimmat. Jag tror inte ens man kan göra det” Sa Mir bestämt. Men det måste ha varit en dröm. Vad skulle det annars vara? Jag kunde väl inte inbillat mig allt de?

” Jag är säker på att det var en dröm Mir.”

” Okej då. Jag tror dig. Vad drömde du då?”     

                     ¤                                                  



Jag stod ute på ett stort vitt fält. Jag kände skräcken komma krypande när jag såg att det började röra sig på andra sidan fältet. Det stod plötsligt någon framför mig. en man i min egen ålder. Vad gjorde han här? Och varför stod han framför mig som om han försökte skydda mig från vad det nu var som närmade sig oss. Han stod spänd som en stålfjäder framför mig och väntade på det som närmade sig. Han hade något i handen, ett svärd? Varför hade han ett svärd? det är väl inte medeltiden. Jag bestämde mig för att strunta i det och vände mig mot vad det nu var som kom emot oss. Det var så mycket dimma att jag bara kunde se skuggorna av dom som kom allt närmare. Mannen blickade bak på mig.” Spring Vivi!! och vänd dig inte om.” Jag stod som förlamad av hans chokladbruna ögon. De var så djupa att det kändes som om jag skulle kunna se in i hans själ om jag stod kvar. Han knuffade mig i riktning mot skogen. Jag var precis på väg att börja springa när jag kom på en sak. Om jag lämnade honom nu skulle han dö. Det visste jag med säkerhet. Men om jag stannade skulle vi båda dö. Jag tog tag i hans hand och drog med honom mot skogen. Han försökte dra sin hand ur min men jag vägrade släppa taget. ”V du måste släppa taget annars kommer du att dö och det vill jag inte.” han såg in i mina ögon med en sådan beslutsamhet att jag höll på att börja gråta. För vi båda visste vad som skulle hända om jag lämnade honom där.” Jag tänker inte lämna dig här. Jag vill inte förlora dig!” jag fortsate innan han hann protestera. ”om inte du följer med mig stannar jag här och vi båda vet hur det går då.” Han såg tvivlande på mig.

¤